Ny Novell

Hej!
Novell dags igen!
Varsågoda;

Jag heter Lillie, jag är arton men jag ska nu berätta om en svår period som jag gick igen när jag var femton, det var precis efter att min bästa vän tog självmord.

”Lills!” Ropade min syster Siena. Vi skulle till Jamies begravning. Min bästa vän Jamie, som tagit självmord på grund av sitt fyllo till far och sin mor som blivit ihjäl slagen. Jag försökte att hjälpa henne allt vad jag kunde, hon fick ofta bo hos mig och min syster. Jag hade blivit av med mina föräldrar i en bilolycka för fyra år sedan. Då var min syster bara femton, som jag är nu. Vi fick gömma oss så att inte vi skulle bli skickade till ett barnhem. Men vi klarade oss. Gick i skolan, försörjde oss… ja allting gick bra. Men vi fick hjälp av Jamies mamma som var en ängel, men hon blev som sagt ihjäl slagen för bara tre veckor sedan.

”Jag kommer”, mumlade jag.

”Kom nu.” sa Siena och satte sig bredvid mig. Jag satt i soffan och tittade på ett foto av mig och Jamie för en månad sedan. Båda glada och höll om varandra.

Jamies pappa började dricka för cirka åtta år sedan, och redan då Jamie och hennes mamma för det svårt. Pappan slog båda två, han misshandlade mamman och Jamie. Så oftast bodde de hos Siena och mig. Men när de kom hem sedan slog pappan dem för att de flydde. Och tillslut dog mamma, hon hittades en morgon i skogen, blodig och livlös. Och jag tror att det var då Jamie inte orkade mer, hon var stark, och nu saknar jag henne så mycket att jag knappt kan fatta det.

”Jag klara inte av det här”, sa jag och lutade mig mot Siena.

”Nej, men vi gör det”, sa hon. Jag nickade och reste mig. Vi gick ut till bilen.

Det tog en kvart till kyrkogården där Jamie skulle begravas.

Jamies pappa var där, han var nog inte helt nykter, men nästan. Han grät inte, han såg snarare rädd ut. Som om han var en häktad man som satt i domstolen. Som om han visste att det var hans fel. Men inte bara hans.

Jamie blev mobbad, alla hatade henne.

Jag har alltid varit populär, först vågade jag inte synas med Jamie. Men tillslut struntade jag i alla och började försvara henne mot mobbarna, jag gjorde allt för henne. Men nu skämdes jag för allt jag gjort innan det.

”Hej Mr. Sawyer”, sa jag till Jamies pappa bara för att jäklas.

”Hej.” sa han förvirrat och vinglade till. Det var inte sant. Inte ens på sin dotters begravning som delvis han orsakat kunde han vara nykter.

Efter fem minuter av prat fick Jamies nära och kära, och alla som ville gå fram och lägga en ros på hennes bröstkorg och säga några ord.

Mr. Sawyer började. Han la ner en ros mumlade någonting. Jag var bra på att läsa läppar och lyckes se att han sa; ”Förlåt Margret.”

Margret var Jamies mamma, jag antog att han sa det för att han misslyckats så, eller så hade han blandat ihop sin fru och dotters namn.

Sedan var det jag.  Jag la ner min ros och tittade på Jamies ansikte. Hennes mellan bruna hår var utspritt över kudden. Ögonen var slutna. Hon hade på fått på sig en svart klänning med krage och vita spetsar.

”Du sa det skulle ordna sig, att allt skulle bli bra, m en du lämnade livet, och du lämnade mig kvar. Allting ser inte likadant nu för tiden, Jag är ganska lycklig men jag saknar dig I livet.
Det finns stunder, då jag inte orkar mer, Jag vill ha dig nära för det är bara du som ser, Hur smärtan inombords bara river och värker.
Men du orka inte skiten, vet ej om jag gör det heller, Nu gäller det att orka mer, samla mera mod.

Jag måste klara mig igenom livet, kämpa emot.
Du valde vägen upp till himlen och blev fri, Du blev saknad av världen, det vill jag också bli. 
Du var en människa som ville alla gott.
Men det var ingen som förstod, jag önskar dem förstått.
Dem borde gett dig kärlek istället för hat, För nu är du borta vännen, kommer aldrig tillbaks…” rabblade jag.

Sedan suckade jag och gick.

Sedan ställde jag mig bland de andra, Siena kom också. Och sedan fler och fler.

Vi bad en bön tillsammans för Jamie, sedan gick vi ut för att begrava henne.

Och när kistan ställdes ner i graven och jorden började ösa tillbaks, du grät jag.

Det var sista gången jag skulle se henne.

”Hejdå.” viskade jag och fällde ännu en tår.

Bild av Jamie (vänster) och Lillie (höger)