Nu börjar det!
Ett
Dylan;
Skulle aldrig värmebölja sluta? Vattnet torkade ut och maten försämrades i den höga temperaturen. Dylans systers förra man var döende och han hade lovat att ta hand om barnen åt Lewis Broken som han hette. Han hade fyra barn och det var mer en nog att ta hand om ett trotsig och oärlig själ. Dylan suckade, han hade alltid sagt till Siena att Lewis inte var kapabel nog att ta hand om någonting, speciellt inte Zandra hennes dotter, Melissa, Jona, Leonardo och Selma var ju inte Sienas barn, det var Lilly Spiks, en hyfsad kvinna med mycket mer vätt än Lewis. ”Mr. Broken?” sa en tunn flickröst. Dylan vände sig ilsket om.
”Ja?” sa han, en flicka med långt blont hår stod i dörröppningen till hans rum, flickan hade med sig tre andra barn.
”Min far, Lewis Broken…” började hon och såg besvärad ut.
”Ni måste vara Melissa, och ni andra Selma, Jona och Leonardo?” sa Dylan och försökte sig ett vänligt leende.
”Ja Mr. Broken”, sa Melissa.
”Nancy! Tvätta barnen, och ge dem mat, nya kläder också skulle nog behövas…” sa Dylan. Hans hushållerska Nancy gjorde som hon blev tillsagd, han visste att hon hade en god hand med barn, eftersom hon hade tre stycken själv.
”Kom ungar”, sa Nancy och föste barnen framför sig till badrummet.
Zandra;
Idag skulle Zandras halvsyskon komma, Melissa, Selma, Jona och Leonardo, Zandra hade hört när Nancy och Gwen pratade om det, och både verkade bedrövade över att Dylan Broken skulle skicka de till barnhem inom kort, Zandra hade också fått reda på hennes morbror Dylan helst ville göra desamma med Zandra, de båda hushållerskorna hade snabbt skingrats när de fick syn på Zandra som stod lutad emot marmor väggen.
”Zandra! Kom genast!” ropade Morbror Dylan ifrån över våningen.
”Ja morbror!” ropade Zandra tillbaka. Hon gick sansat upp för trapporna och gick in i sin morbrors rum.
”Zandra, dina halvsyskon är här”, sa Dylan. Hon nickade, och flyttade blicken till fyra barn som stod uppradade likt dockor bredvid Dylan.
”Följ mig, jag ska visa er runt”, sa Zandra till dem. Utan ett ord följde barnen efter henne.
”Kom tillbaka inom kort!” ropade Dylan efter dem.
”Hur gamla är ni?” frågade Zandra Melissa och hennes syskon.
”Jag är tretton, Leonardo är tolv, Melissa är fjorton och Jona är tretton också”, sa Selma raskt.
”Jag själv fyllde femton för tre månader sedan”, sa Zandra. Hon tyckte att barnen var en aning barnsliga men det kunde hon stå ut med, den hon gillade sämst var Selma, och hennes hittills favorit var Jona, hon var tyst med brunt hår, likadant Zandra själv hade, det var efter deras far, Lewis, han hade exakt sådant hår, de andra barnen var blonda i olika nyanser.
”Vart ska vi?” Frågade Leonardo plötsligt.
”Åh, jag hade tänkt mig att ni skulle få se era rum, passar det?” Sa Zandra en aning föraktfullt.
”Ja, det passar”, sa Leonardo bittert.
De kom fram till Melissas sovrum först.
”Här är det, Melissas sovrum, de andra sovrummen ligger på en lång rad efter, alla dörrarna är alltså sovrum, Leonardo, Selma och Jona, ni får bestämma vilka ni vill ha själva”, sa Zandra och försökte se uppmuntrade ut.
”Det är underbart Zandra! Tacka din morbror från oss när du möter honom! Och kan du också fråga om vi kan få mat?” utropade Melissa. Ilskan brände till i Zandra, hon kände sig förnärmad och krängt, sådär talade man till en betjänt, trodde den bortskämda ungen att Zandra skulle slava för henne eller? Hur i hela världen kunde hon behandla Zandra som en betjänt! Hur? Det var ofattbart.
”Det kan du gott göra själv! Hoppas ni trivs!” Fräste hon och stegade i väg.
När Zandra kom tillbaka till Morbror Dylan var hon mer ledsen än ilsken, krängt och förnärmad.
”Hur gick det Zandra?” Frågade Dylan.
”Ta den där Melissa härifrån, jag vill inte att hon bor här”, fräste Zandra.
”Zandra…” varnade Dylan, han visste att Zandra kunde bli såhär tjurig och jobbig ibland och då aktade hon sig inte för vad som flög ur henne, hon kunde såra vem det än var, hon kunde till och med förolämpa Dylan själv.
Zandra stod med händerna i sidorna och skakade av återhållen vrede, tårarna hade börjat rinna ner för hennes kinder och ögonen glödde av ilska och vrede.
”Ta. Henne. Här. Ifrån.” sa Zandra.
”Men Ms. Broken då!” sa Nancy som stått tyst fram tills nu.
Varsågoda!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar